Att vara mamma till en tonåring

Jonathan blir snart tonåring. I september fyller han 13. Jag har alltid tyckt att jag fixat "föräldraskapet" ganska bra, att jag har haft koll på det här med barn och hur de utvecklas och sånt. Antar att det beror på det jobb jag har, men hur som helst har jag inte varit så orolig av mig, utan känt mig ganska lugn och trygg för det mesta. Nu känner jag att det är nåt nytt och främmande som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera. Han har förändrats mycket på sistone och jag vet ju att det händer massor av saker i kroppen i den åldern, men ändå... På något sätt känner jag mig orolig för vad jag har framför mig. Självklart minns man en hel del från sin egen pubertet, men nu är det en kille det handlar om och det är ju inte samma sak. Det märks att han börjar testa en hel del hur man ska reagera på olika saker... Tex så har han sagt att han vill göra en piercing i läppen... Fast vi har sagt nej. Det kan ju vara en "grej" som han inte alls vill om ett par månader. Det är bättre att han väntar med sånt. Ja det är en massa såna där upptåg, som han inte alls skulle ha kommit på ens för ett tag sen. Jag är jätteorolig för att han ska hamna i fel sällskap och testa olämpliga saker... det finns så mycket skit nu för tiden, och det värsta är att ungdomarna inte verkar se på sånt på samma sätt som man gjorde när vi växte upp. Nu verkar det vara mer "ok" att testa både det ena och det andra. Usch... ja, jag känner en viss oro. Tur ändå att jag har sån pass bra kontakt med hans pappa som jag har så vi ändå är två föräldrar som kan prata och hjälpas åt. Det hade varit ännu värre om jag kände mig helt ensam om det. Det är så mycket som ska bli rätt, som så lätt kan bli fel, om ni förstår hur jag menar? Man vill överföra alla sina sunda och bra värderingar, men vad är det som säger att han tar till sig just det? Man kan ju bara göra så gott man kan som förälder, men just nu känner jag att det är svårare än det har varit förut. Nåja, hur jag än tänker och hur jag än gör så kan jag bara följa med på vågen och hoppas att den landar på rätt ställe! Men nog var det lättare när han var tre år allt!