Jag har inte alltid haft sån bra kontakt med min pappa, men jag måste ändå säga att den blivit bättre de sista åren. Eller ja...det kanske beror på att vi har accepterat varandra på ett annat sätt. Vi liksom "nöjer oss" med att prata i telefonen nån enstaka gång då och då, och ses på sin höjd nån gång om året.När jag var liten och när jag var tonåring tyckte jag att det var jobbigt att han inte var som andra pappor är. Han har alltid haft svårt för att visa känslor och det tog jag nog på fel sätt när jag var yngre. Han kan utåt sett verka väldigt känslokall och hård.
Någon stans där under skalet har jag ändå hittat honom, och jag kan bara ana hur jobbigt det måste vara att inte alltid kunna visa sina känslor. Ibland undrar jag vad det beror på, hur han hade det som barn? Nåja, han är en lite underlig filur som jag inte alltid förstår mig på, men jag har lärt mig att acceptera honom för den han är. Nu i kväll ringde han och pratade en lång stund. Han hade en sån där "negativ dag" som jag brukar tänka, då han verkar tycka att det mesta är skit och elände, men hur det än var så tinade han upp och vi skrattade åt olika saker. Innan vi lade på sa han: "Ni kan väl komma och hälsa på nån helg?"
De orden har han inte sagt många gånger och jag tror att de sitter djupt inne att uttrycka dom, men jag hoppas att han hörde att jag blev glad när jag svarade att det ska vi absolut göra! Det får nog bli en tur till Sandsjö i sommar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar