Pannkaksjävlar...

Steka tunnpannkakor har aldrig varit min grej. Laga mat överlag är jag rätt ok på, men just tunna pannkakor, som borde vara basic, det man borde klara...det är omöjligt när man heter Catarina Hallgren. Många gånger i mitt liv har jag testat och det slutar alltid på samma sätt, det blir en geggig hög i stekpannan och jag blir förbannad och slänger alltihop. Nu har jag inte ens försökt på flera år, men sista tiden har barnen tjatat och vill att jag ska försöka igen. Idag gav jag med mig. Tänkte att jag borde kanske lära mig, jag är ju trots allt snart 37 år liksom....
Sagt och gjort, till barnens stora förtjusning! Vispade ihop en smet som en världsvan och försökte vara positiv...Hm... Första pannkakan blev över förväntan faktiskt...lika så den andra, och tredje...men sen hände det nåt, som vanligt. De gick sönder, de blev brända...de blev för tjocka...ja alla tänkbara fel, och sist men inte minst gick brandvarnaren igång och tjöt så vi fick öppna balkongdörren på vid gavel för att få någorlunda tyst på den (och slutligen fick jag ta ner fanskapet från taket för att få den heltyst!)... Barnen försökte med några uppmuntrande ord...: "Mamma, de blev nästan lika bra som pappas" sa Thea... "Hm...nja...din pappas pannkakor är nog lite finare" sa jag. "Mmmmm, ja lite finare kanske, faktiskt..." =)
Här med lovar jag på heder och samvete att jag aldrig i hela mitt liv kommer att steka tunnpannkakor igen! Och det hjälper inte med alla tips...hög värme, mycket ägg, mycket smör, bla bla bla, jag har provat ALLT. Jag KAN inte steka pannkakor. Har förevigat en som såg okej ut. En pannkaka i mitt liv.