Jobbigt att vara 14

Jonathan och jag har haft ett låååångt samtal. Han är minst sagt skoltrött. Allt är jobbigt och elände. Proven blir fler o fler, kraven högre och högre... När man är less är det svårt att hitta motivation. Attityd och inställning till skolan blir helt fel och det är svårt att vända tankesättet. När man dessutom har dålig självkänsla och tror att man inte kan någonting blir det ännu värre. Såna här gånger tycker jag att det är svårt att vara förälder. Hur gör man liksom? Man kan ju inte ändra på någon annans känslor eller inställning, men man kan försöka hjälpa och påverka. Jonathan har haft svårt att sova sista tiden. Han tycker skolan är så jobbig så han ligger och gruvar sig. Samtidigt är han ganska bekväm av sig och anstränger sig inte onödigt mycket inför prov och sånt. Det är just sånt vi diskuterat. Ibland måste man "offra" lite av det roliga liksom, men det är väldigt svårt när man hellre vill träffa kompisar... Om man anstränger sig lite och i alla fall gör så gott man kan får man en bättre känsla inombords som gör det lättare att somna osv. Nu har allt blivit en ond cirkel som vi (han) måste ta oss ur. Åh vad svårt det är ibland! Ibland oroar jag mig så mycket för hur det ska bli, hur det ska gå med betyg, utbildningar, jobb osv, fast i nästa stund tänker jag att "det ordnar sig, han kommer klara sig galant i livet i alla fall". Och så kommer det så klart att bli! Mina första betyg i årskurs åtta var inte så höga (2,8 enl det betygssystem som var då). Jag hade inte ansträngt mig så mycket och tyckte väl inte heller att skolan var skitkul. Dock ryckte jag upp mig och gick ut med åtminstone hyfsade betyg. (3,2 i nian och 3,6 i gymnasiet, har aldrig varit nåt läshuvud!). Men jag fick mig en utbildning och jobb, det blev ju en människa av mig ändå liksom...Det är så synd att betyg är så viktigt. Vad spelar det liksom för roll nu att jag hade dåliga betyg i åttan? Äh, ni fattar hur jag menar! Det är hårda krav från skola och samhälle, men de flesta klarar sig bra i slutändan. Jag är i alla fall glad över att jag inte är 14 år idag, det måste vara jobbigt! I morgon ska jag traggla svensk grammatik med honom, precis som min mamma gjorde med mig i åttan...Om ex antal år sitter nog Jonathan där och tjatar grammatik med sin fjortonåring, och oroar sig över barnets framtid. Allting upprepar sig liksom. Vad sjutton var ett adverb nu igen?? Måste googla...;-)