En bild från i höstas, men det är samma underbara människor jag nyss har varit o träffat, även om tyvärr inte alla var med. En simpel fika på Wayne´s, men oj vad det betyder mycket att vi fortfarande har kontakt. Vi satt där tills de stängde, då gick vi ut, men kunde inte sluta prata så vi stod och pratade en halvtimme till innan vi åkte hem. Det är alltid så roligt att träffas, men jag blir alltid så låg och deppad efteråt.... Börjar tänka på allt roligt vi haft, alla minnen, alla skratt, vad vi gjorde för ett år sen vid den här tiden då vi fortfarande var lyckligt ovetandes om vad som komma skulle. Skulle kunna börja gråta känner jag. Jag tänker främst på två ord när jag tänker på Sländan: Sann Glädje. Inga ord kan bättre beskriva tiden där. Snyft. Ni som läser detta som inte känner mina fd arbetskamrater och tiden vi hade på Sländan tycker nog att jag är jobbig och ältar en massa, ett jobb, vad är det??? Men jag lovar, det VAR speciellt, på riktigt!
Nu ska jag nog gråta en liten skvätt, sen kommer vardagen och verkligheten tillbaka. Och då är det rätt ok det också!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar