Tre år till nästa gång...

Ni vet den där obehagliga känslan...Man sitter i väntrummet med ett gäng andra kvinnor som är där av samma anledning som en själv. Alla vet att de andra har samma ärende, det är liksom löpande band. Man blir uppropad. Man klär av sig för att visa upp sin mest privata del av kroppen. Man liksom drar i koftan för att på något vis få den längre samtidigt som den otäcka stolen blänger på en... Man kliver upp och halvfryser och hinner fundera över både om man luktar fotsvett och om man har rakat benen ordentligt, eller det värsta: "Tänk om man av misstag skulle råka släppa en fis!" Man tycker att man hamnar "som man ska" i den där jäkla stolen och ändå ska man alltid lite längre fram med rumpan... Så börjas det. Man fokuserar på en punkt i taket och låtsas att man är någon annanstans samtidigt som en främmande människa stoppar in skohorns-liknande kalla föremål i den intimaste kroppsdelen. Huuua. Det som tar några sekunder känns som en evighet  och man hinner också fundera över vilka märkliga yrkesval en del människor väljer...Till sist är det ändå klart och man vet inte hur snabbt man ska få på sig kläderna. Fy 17 vad skönt att det är tre år kvar till nästa cellprov.

Och ja, jag vet att det är bra att det görs, men jag tror att vi är ganska eniga va? Det är fasen inte kul!