Vardagskaos och intressen

När man har tre barn så är det ganska mycket att hålla reda på ibland.... Gympadagar, bad-dagar, läx-dagar, loggböcker o veckobrev osv...sånt som återkommer varje vecka, men ändå ska hållas reda på. När det dessutom blir sånt som är "ut över" så som matsäckar hit o dit, utflykter o annat, så blir det ett slags kaos i min hjärna. Som den här veckan... Idag hade Thea den där boktillverkningen, i morgon har Edvin BRI-olympiad på Högslätten med matsäck som ska packas, och skjutsar som ska ordnas dit o hem... plus att Thea ska till tandläkaren på eftermiddagen. Sen på torsdag ska Thea på utflykt och ha matsäck med sig, och på fredag ska Jonathan vara klar med ett musikarbete som han håller på med... och sen rullar veckorna på så där. Jag måste titta i kalendern dag för dag annars blir jag lätt stressad. Plus alla föräldramöten och utvecklingssamtal som kommer då och då. (Och det blir inte mindre att hålla rätt på när man jobbar i förskola själv). En tanke slog mig idag när jag kände lite stress av att titta i kalendern... Såna som har ännu fler barn... det finns ju dom som har 6-7 stycken... Hur sjutton gör dom?? Jag fattar inte hur de hinner med allt? Och de som har barn som håller på med sju tusen fritidsaktiviteter? En del håller ju på med både hockey, fotboll, ridning, dans, simskola, balett och golf. Nä, nu överdrev jag kanske, men ibland när jag hör föräldrar berätta så känns det så. Mina barn är ju inte så intresserade av sånt, och tänk, jag är nästan glad över det! (Men det törs man inte säga högt för då tycker folk att man är konstig). Vi passar nog inte alltid in i standardmallen för vad man "ska ha" för intressen. Jag minns förresten när jag gick i skolan. Då trodde jag att ordet "intresse" betydde en idrott eller en sport av någ slag. Så när nån undrade vad jag hade för intressen så sa jag att jag inte hade några intressen. Rita och skriva liksom...vad var det att komma med? Det känns som att man var präglad så från vår skola. Att det hörde till att man skulle vara intresserad av sport, annars var man liksom "ingen". Dålig självkänsla fick man, och skämdes över att man inte var idrottsintresserad. Jag vill i alla fall tro och hoppas att det är annat nu. Att barnens intressen lyfts oavsett om det är idrott eller musik eller bild eller vad det nu är. Och att de förstår att det faktiskt också är ett INTRESSE. Att det är lika viktigt för mig att rita som det är för dig att spela fotboll. Konstigt att det är så svårt att förstå? Nu blev det ett långt inlägg om kaos till intressen. Om allt o inget. Som alltid. Men jag fick skriva i alla fall, och det är ju det som är mitt intresse! =)