Att vara vän med sina ex

Mamma ringde och undrade hur det gick med bilen.... Jag svarade att Erik har hämtat generatorn i Kramfors och beställt en sladd, och Patric har erbjudit sig att byta den åt mig...
Mamma sa: "Jag måste då säga att det är helt otroligt hur ni ställer upp för varann när det behövs!". Ja, vi har det nog inte som så många andra. De känns som vilka vänner som helst till mig, det känns inte som att jag någonsin har varit tillsammans med någon av dom. Patric sa till och med till mig igår att Anneli erbjöd sig att skjutsa mig o Thea när vi skulle till tandläkaren idag eftersom jag nu inte har någon bil. Anneli är Patrics nuvarande sambo. Jag är dessutom "fröken" till hennes barn för de går på min avdelning på förskolan. Många har frågat mig hur jag tycker att det känns? Om det inte känns konstigt? Varför skulle det göra det? Det betyder inte att jag umgås med Patric o Erik för jämnan för det, men jag är glad att vi har den relation vi har. Jag kan prata med dom och be dom om hjälp när jag behöver. De känner ju dessutom till hur oteknisk jag är så det kanske är av medlidande de så gärna hjälper mig med bilar, datorer, telefoner o annat som jag inte kan nåt om...;-) Sist men inte minst så har jag ju barn ihop med båda två och jag tror att alla tre barnen uppskattar väldigt mycket att de slipper lyssna på bråk och tjafs. En del tycker nog att vi är konstiga, men för mig är det mer konstigt hur man kan välja att fortsätta bråka o vara ovänner efter en separation. Det är väl en anledning till att man separerar? Att man ska slippa bråka mer. Vad vinner man på det? Vi kanske ÄR konstiga, men då är vi konstiga på ett positivt sätt, tycker jag i alla fall!