Bröt ihop och stortjöt på eftermiddagen och just då ringde Ann som en räddande ängel. Hon hörde så klart hur det var fatt och sa att jag gärna fick komma dit. Och tänk vad bra det är att prata av sig med fina vänner, det kändes mycket bättre sen...tills nu då när jag ligger här i mörkret och funderar som vanligt. Är så less på det här nu! Varför blir det aldrig min tur att få lite medgång?!?
Så många känslor. Frustration, besvikelse, ilska, ledsamhet, hopplöshet, förtvivlan...allt på samma gång.
Om det bara kunde vända nån gång. Det tycker jag faktiskt att jag är värd.
Och arm-jävlarna värker också.
Ja, nu är det bara SKIT. Tur att inte alla dagar (och nätter) är så här.
Uppmuntrande inlägg va?
Det är nog bättre i morgon igen.
God natt från gnäll-Olga mitt i natten.



