Tankar från en obekväm idrottsmamma...

Oktober? Redan? Skumt.

Dagarna bara passerar och denna vecka har även handbollen kört igång för Theas del, två gånger i veckan nu...

Det första som hände när vi klev in i hallen var att jag fick en Newbodykatalog tilldelad i handen, bara att sälja! Två minuter senare var en mamma på mig o ville ha mailadress till mig för ett "cafeteria-schema", jag ska visst "jobba" och baka till nån idrottscafeteria, stå där hela lördagskvällen till att börja med! 

Tårar i ögonvrån på en gång. Om det åtminstone vore frivilligt! Nyckel till cafeterian ska hämtas på en adress i stan, pengar lämnas på en annan.... Om någon kunde fatta hur galet stressad sånt här gör mig! Jag får på riktigt bita mig i läppen för att inte grina hysteriskt som ett barn! Jag känner mig SÅ obekväm i alla "idrottssammanhang" så man kan inte tro att det är sant! Hurtiga mammor o pappor i snygga dyra träningskläder som pratar glatt om mål och snygga passningar. Själv står jag där och känner mig som en säck potatis som inte ens fattar vad de pratar om. Hemska minnen från skolgymnastiken... Stark känsla av utanförskap...Finns det terapi för sånt här?!? ;-) Har oroat mig för lördagen halva natten! Dessutom vill jag inte ansvara för sånt som har med pengar att göra eftersom jag har mattekunskaper noll.

Men ingen talan verkar man ha när det är i idrottssammanhang. Jag är jätteglad att Thea har intresse för idrott. Men jag retar ihjäl mig på att man även som förälder förväntas ha ett brinnande intresse och tvingas in i det. Självklart vill jag titta på hennes matcher osv, men att mina egna lördagskvällar ska gå till att sälja fika åt andra gillar jag inte alls. Speciellt inte eftersom det inte är Theas lag som spelar då. Vilket jäkla påhitt.

Önskar att jag också vore en "riktig" idrottsförälder. Som alla andra.