Julkort

Här om dagen skrev jag om att jag tycker det är så roligt med julkort. I veckan har vi fått flera stycken. Alltid lika roligt, och alltid lika irriterande när man får från någon som man inte har skickat till och blir påmind om sin egen glömska... Det har så klart hänt i år igen, och säkert kommer det fler som jag har glömt att skicka till. Roligast är så klart när man får på vänners barn. Jag har också gjort julkort på barnen i flera år i rad, men inte i år. Jonathan börjar bli så stor så han tycker det är töntigt, vilket jag kan förstå. Men roligt är det som sagt. Vissa vänner får man julkort från fast man aldrig pratar annars. Det är lite roligt för det är ändå nåt slags bevis på att man tänker på varandra ändå, även om man är dålig på att höra av sig. När jag skriver mina julkort så väljer jag liksom kort efter person. Jag tar inte bara ett i högen, utan kortet ska liksom passa till den jag skickar det till. De finaste korten till de som betyder mest osv... Undrar om många tänker så när de skriver sina julkort eller om de bara tar ett kort utan att titta på framsidan? Vilka funderingar jag har ibland... Sen när julen har varit så slänger jag alla julkort (utom de som är foton på barn), även fast de är så roliga att få och fina att titta på. Man kan ju inte samla på allt, även om man kan tro det när man tittar i mina skåp...