Bröt ihop och stortjöt på eftermiddagen och just då ringde Ann som en räddande ängel. Hon hörde så klart hur det var fatt och sa att jag gärna fick komma dit. Och tänk vad bra det är att prata av sig med fina vänner, det kändes mycket bättre sen...tills nu då när jag ligger här i mörkret och funderar som vanligt. Är så less på det här nu! Varför blir det aldrig min tur att få lite medgång?!?
Så många känslor. Frustration, besvikelse, ilska, ledsamhet, hopplöshet, förtvivlan...allt på samma gång.
Om det bara kunde vända nån gång. Det tycker jag faktiskt att jag är värd.
Och arm-jävlarna värker också.
Ja, nu är det bara SKIT. Tur att inte alla dagar (och nätter) är så här.
Uppmuntrande inlägg va?
Det är nog bättre i morgon igen.
God natt från gnäll-Olga mitt i natten.
6 kommentarer:
Snart MÅSTE det vara din tur, så är det bara. Jag håller tummar och tår för dig älskade syster.
Det var helt enkelt inte meningen att du skulle ha just det där jobbet.
Kram från lill-Olga ❤
Sen kanske du ska försöka lägga ner din s.k karriär som armbryterska? Det är ju knappast värt det, att du ska få sån här värk i armarna av det.. :(
Tack syster! ❤️
Knäppis!!!! 😃
Känner så igen mig i dina tankar, och att ligga vaken på natten :( Önskar jag kunde göra något!
Det kommer ju att ordna sig men förstår att det är en klen tröst nu. Men du vet att det bara är att höra av sig ifall du vill prata, göra något eller vad som helst. Hoppas det känns bättre idag/kramar
Tack Lottis! Vet absolut att jag kan höra av mig, tack för det!
Skicka en kommentar