Samtal med en tonåring

Här om kvällen hade jag och Jonathan en diskussion. Han tyckte att jag var töntig som ringde och kollade vart han var och hade en bestämd tid han skulle komma hem. Det kändes inte helt bra i mammahjärtat när jag somnade den kvällen, och det gjorde det troligtvis inte för honom heller. 

Idag vid middagsbordet frågade han om han fick sova hos en kompis i natt. Jag sa nej för han sov borta i förrgår natt. Han godtog det svaret och sen sa han att han skulle "dra iväg och kommer hem i  kväll". Jag frågade vart de skulle och vad de skulle göra. De skulle vara borta vid skolan och "chilla" och spela gitarr. Jag känner mig lite hönsig men jag var helt enkelt tvungen att "förmana" lite: "Ni gör väl inga dumma saker eller förstör något vid skolan hoppas jag?"

Han talade om för mig att jag kunde vara helt lugn, spela gitarr och softa förstör inget, och om han någonsin skulle ha planer på att förstöra nåt så skulle han väl inte säga till mig vart han skulle, då skulle det vara ganska genomskinligt vem det var som hade förstört! Jag kände mig dum och sa: "Jonathan, jag vet att du tycker att jag är tjatig och töntig många gånger, men det är för att jag bryr mig om dig. Du vet också att jag litar på dig till hundra procent, men jag känner inte alla dina kompisar så väl att jag vet om jag kan lita lika säkert på dom, så du får stå ut med att jag "tjatar" ibland". 

Jonathan svarade: "Mamma, jag har faktiskt tänkt på det där sen här om kvällen, och jag vet att du bryr dig om mig. Jag tänkte så här att om jag skulle ha egna barn som var tonåringar och inte var hemma så skulle jag också vara orolig och bry mig. Och jag vill ju såklart att du bryr dig, så jag har det faktiskt bra, jag förstår dig!"

Det kändes som en fin kärleksförklaring och att vår lilla "diskussion" här om kvällen faktiskt inte var så dum ändå!