Från att vi hade varit osams och han gick in på rummet och drämde igen dörren till en halvtimme senare..... Då kom han ut på strålande humör och spexade och skrattade glatt....?? Ja ibland förstår jag mig inte på honom, men jag tog det som att vi är vänner igen i alla fall....=) Och förhoppningsvis hade han kommit underfund med att jag hade rätt... (som vanligt! ;-)) Känns skönt i alla fall att dessa "skov" brukar vara snabbövergående, även om problemet med motivationen kvarstår...=/
1 kommentar:
Tonårshormoner ;) Jag vet också hur det är. Från apatisk till Hiroshima på en tid som skulle få en dragster avundsjuk :)) Motivationen, nöta, nöta, nöta, och belöna framgångarna. Små mål i små steg så blir det bra till slut :) /Micke
Skicka en kommentar