Just nu är jag helt grinfärdig. Allt som hänt kom plötsligt över mig och jag känner hur fruktansvärt mycket jag saknar alla människor på Folkuniversitetet, både kollegor och deltagare! Hela december när jag var hemma gick det bra- av den anledningen att jag kunde hälsa på flera ggr i veckan. Nu sen jag börjat jobba kan jag ju inte det och det är nu först jag börjar inse det. Det blev plötsligt så jättesorgligt. Usch. Önskar bara att jag kunde vrida tiden tillbaka, att allt var som vanligt och att uppsägningen bara var en hemsk mardröm.
Saknad kan göra så ont.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar